Man vill hela tiden så mycket med framtiden att jag tror att man lätt kan glömma av nuet istället.
Jag vill leva i min framtid nu, jag vill bo med min pojkvän, jag vill ha barn, men också en utbildning och ett bra jobb..
Jag tänker läsa till sjuksköterska i 3 år innan jag skaffar barn, men ändå så tänker man tanken, varför ska jag vänta? På tre år kan ju vad som helst hända, tänk att aldrig få chans att uppleva en graviditet och att få hålla sitt egna barn, som man själv har skapat med den man älskar. Kan det finnas något som är viktigare än de?
Jag vill inget hellre än att flytta ihop med min pojkvän och jag älskar honom mer än allt. Jag tror också att det är vi, att han är den rätte.
Men ändå så känner jag mig på något vis inte redo, jag är ju bara ett barn på 19 år(eller är jag vuxen nu?), mamma och pappa då?
Så tänker jag nu. För två timmar sen när de kom hem och började tjata på att man inte fixat maten och inte gjort något vettigt under dagen så ville man inget hellre än att komma härifrån. Ena sekunden känner jag mig redo och jag vill inget hellre, men nästa sekund blir det så verkligt, det var ju fasen inte längesen jag började i F-klassen, sex år gammal.
Vad är det jag vill egentligen? Går tiden för fort? Eller går den inte tillräckligt fort? Varför kan jag inte bara va, just nu, inte förr och inte i framiden.

Detta inläget blev rörigt, med rörigt är det perfekta ordet för hur det känns i mitt huvud...